När ens stolthet försvinner

Hur kunde det gå så fel?

Mitt inlägg om min bransch fick en enorm uppskattning, direkt efteråt kunde jag egentligen inte förstå varför, jag hade bara skrivit det jag faktiskt kände. Det jag absolut inte ville var att detta skulle bli en sida som längtade efter ”det som var” – vi måste ju alla gå vidare och utvecklas, hur fint och bra det än må ha varit förut. Men jag kan fortfarande känna en saknad. En saknad av det som var.

Som jag tidigare har skrivit började jag i den bransch jag verkligen håller för min egen 2006. Jag arbetade då som transferchaufför ute på ett hotell och åkte med en minibuss mellan hotellet och terminalerna på Arlanda. Väl inne på Arlandas område kunde jag känna en längtan till det där outforskade och spännande, det som var förbjudet för allmänheten att röra sig fritt inom, terminalerna.

2006 kom jag till flygplatsen. Då hade förändringen gått långt, men det tyckte inte jag. På det företag jag jobbade för hade man inte lyxen av incheckningsautomater och vi hanterade alla passagerare manuellt. Hade jag på den tiden lyckats stanna någon med en SAS-uniform hade den personen antagligen sagt att det gått för långt, att nu var botten nådd. Men jag lyckades inte stanna någon med den uniformen, och jag försökte inte heller – det företag man arbetade för höll man hårt om ryggen.

2014 kom jag till den ”andra sidan” och var på min vakt. Jag hade gått i samma byggnader som de jag arbetat med sen 2006, men vi hade egentligen aldrig hälsat på varandra. Det kanske låter konstigt, men så var det (för mig i alla fall). Det som jag nu skulle få uppleva var på något sätt ett nytt uppvaknande. Mina farhågor skulle inte besannas utan de motbevisades omgående. Att vara i stark misstro till att bli förlovad är en otrolig känsla. Att känna sig frälst av ett företag kanske är att ta i, men det är nära på den känslan. Vi hade roligt, vi skrattade tillsammans, bearbetade motgångar, stöttade varandra etc. Vi var som en familj och det var därför det var roligt att gå till jobbet.

På Arlanda var man överlag stolt att arbeta och man bar sin respektive uniform med stolthet. Man ville visa omvärlden att man var en del av det som fick kuggarna att rulla. Jag tänker här på min morfar som stolt fällde upp det paraply företaget hade försett honom med när han ledde direktörerna ut från direktionsbilen, eller min mormor som stolt tog med mig till matsalen som hon höll nitiskt ren tillsammans med sina kollegor och visade upp mig.

Men sen hände det något.

Vändningen kom kanske innan jag börjat på SAS? Men jag kommer ihåg att jag gick förbi några kollegor från ett annat företag där man höll för de tecken som visade vilket företag man representerade. Man smög längs väggarna mot närmsta utgång. Man var inte stolt över det man representerade. Jag fick ett stort frågetecken i huvudet. – Hur kunde man inte vara stolt över det man jobbade hos?

Jag vet egentligen inte exakt vad det  berodde på att man vägrade visa upp sitt företag där och då, men för mig har det alltid varit en stolthet att visa vilka färger jag flyger med på flygplatsen – det hör liksom till.

Därför ställer jag mig frågan – vad beror det på att fler och fler täcker de signalement som täcker det som borde utgöra signalementen för den stolthet man egentligen borde visa?

Vart gick det fel?

Vi borde visa vår stolthet för den bransch vi arbetar i – precis som min mormor och morfar gjorde.