95% är trevliga och 5% är nitiska idioter

När man jobbar med service träffar man på olika typer av människor, snälla, ledsna, glada, otrevliga etc. De man vill komma ihåg är de snälla och glada personerna, men allt som oftast kommer man ihåg de där gångerna det inte gick så bra, eller det kanske gick bra till en början, men sen spårade det ur totalt. Jag tänkte berätta om en gång då det inte gick så bra som det kunde ha gjort. Vilket företag det var spelar egentligen ingen roll och namnen spelar heller ingen roll, men det är situationen som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

Placerad bakom disken satt jag och hanterade passagerare och deras bagage. De regler som hade satts upp var väldigt strikta, antingen följdes de (då fick man åka med) eller så följdes de inte (ja, då fick man inte åka med).

Fram till mig kommer en äldre herre, vitt hår, små svarta kulor till ögon och ett humör som var allt annat än soligt.

Något bagage att checka in?

Bara handbagage.

Ok, om du bara ställer väskan på vågen så att jag får väga den. Väskan får inte överstiga ett visst antal kilo.

Jag vill inte ställa min väska på vågen.

Ok? Då kan jag inte checka in dig.

Du måste, det är ditt jobb.

Inte om du inte ställer väskan på vågen så att jag får väga den.

*Ställer väskan på vågen* – Är du nöjd?

Nja, väskan överskrider den tillåtna vikten med 8kg, den måste checkas in.

Jag vill inte checka in väskan.

Här kunde jag valt att bara låta det gå, men tyvärr så var det inte det som hände. Hade humöret varit lite soligare, det hade faktiskt räckt med ett ”hej” tillbaka då jag hälsade honom välkommen, då hade vi kunnat diskutera lösningar. Men så blev det inte.

Om väskan inte åker förbi mig på bandet med en bagagetagg på sig kommer du inte få ett boardingkort. Så enkelt är det. Du är välkommen att checka in hos någon av mina kollegor, men de följer samma regler som jag.

*Här kom vändningen – till det värre*

95% av folk som arbetar på flygplatser är snälla, trevliga och de bryr sig om sina passagerares känslor. Men 5%, de är nitiska j*vla idioter.

Då får jag gratulera, du har hamnat i en 5%-ar disk. Här följer vi reglerna. Checka in väskan nu.

Väskan kom upp på bagagebandet efter mycket plockande med en massa papper som inte skulle checkas in och åkte förbi mig med en bagagetagg. Boardingkortet levererades, gaten pekades ut och då hände det som inte skulle hända. Av någon anledning tappar mannen alla sina papper som nu flyger iväg på golvet framför min disk. Mannen kastar sig instinktivt efter alla papper och börjar samla ihop dem. Här gjorde jag det jag ångrar, än idag.

*Ställer mig på fotstödet så att jag blir lång och tittar ner på mannen som samlar papper*

Ursäkta… ursäkta!

Vad vill du?!

Trevlig resa!

Detta skulle jag inte gjort. Mannen gick iväg högröd i ansiktet och jag kommer ihåg att jag tänkte: detta var nog inte så bra.

Efter en kvart kommer mannen tillbaka, sur som en ättika och röd som en tomat.

Jag SKA ha ditt namn!

*Ger honom mitt förnamn*

Nej! Ditt efternamn också!

Det kan du inte få. Det finns bara en på detta företag som heter som jag heter.

Jag ska ha ditt efternamn!

Mannen kastar sig mot disken och sträcker sig efter den legitimation som hänger runt halsen.

Vad gör du? Du har fått mitt namn, efternamnet kommer du inte att få.

*Trycker in överfallslarmet*

Det som nu i efterhand visar sig vara 3 minuter, kändes som 30. En tomatröd man står och skriker i disken att han inte tror att jag heter det jag sagt till honom, utan att mitt namn är Tomas.

Efter 3 minuter kommer personal som tar mannen under armarna och fysiskt drar bort honom från disken. Samtidigt skriker mannen ”Tooomas! Vänta bara! Du ska få se!”.

Inte ett av mina stoltaste ögonblick, eller trevligaste. Men det som hände efter den dagen är det som får mig att vakna upp kallsvettig vissa nätter.

Några veckor senar ser jag samma man, fast på väldigt långt håll i terminalbyggnaden. Han direkta reaktion var att skrika ”Toooomaaas!” i hela hallen. Jag försvann och kom inte tillbaka förrän lite senare.

Den här mannen kommer fortfarande ihåg mig, trots att det gått flera år. Jag kan än idag undra vad som skulle ha hänt om han fick mitt efternamn? Det hade inte förvånat mig om han stod utanför min dörr då jag skulle gå till jobbet. Men han fick inte mitt efternamn, så han dök aldrig upp utanför dörren.