När ens stolthet försvinner

Hur kunde det gå så fel?

Mitt inlägg om min bransch fick en enorm uppskattning, direkt efteråt kunde jag egentligen inte förstå varför, jag hade bara skrivit det jag faktiskt kände. Det jag absolut inte ville var att detta skulle bli en sida som längtade efter ”det som var” – vi måste ju alla gå vidare och utvecklas, hur fint och bra det än må ha varit förut. Men jag kan fortfarande känna en saknad. En saknad av det som var.

Som jag tidigare har skrivit började jag i den bransch jag verkligen håller för min egen 2006. Jag arbetade då som transferchaufför ute på ett hotell och åkte med en minibuss mellan hotellet och terminalerna på Arlanda. Väl inne på Arlandas område kunde jag känna en längtan till det där outforskade och spännande, det som var förbjudet för allmänheten att röra sig fritt inom, terminalerna.

2006 kom jag till flygplatsen. Då hade förändringen gått långt, men det tyckte inte jag. På det företag jag jobbade för hade man inte lyxen av incheckningsautomater och vi hanterade alla passagerare manuellt. Hade jag på den tiden lyckats stanna någon med en SAS-uniform hade den personen antagligen sagt att det gått för långt, att nu var botten nådd. Men jag lyckades inte stanna någon med den uniformen, och jag försökte inte heller – det företag man arbetade för höll man hårt om ryggen.

2014 kom jag till den ”andra sidan” och var på min vakt. Jag hade gått i samma byggnader som de jag arbetat med sen 2006, men vi hade egentligen aldrig hälsat på varandra. Det kanske låter konstigt, men så var det (för mig i alla fall). Det som jag nu skulle få uppleva var på något sätt ett nytt uppvaknande. Mina farhågor skulle inte besannas utan de motbevisades omgående. Att vara i stark misstro till att bli förlovad är en otrolig känsla. Att känna sig frälst av ett företag kanske är att ta i, men det är nära på den känslan. Vi hade roligt, vi skrattade tillsammans, bearbetade motgångar, stöttade varandra etc. Vi var som en familj och det var därför det var roligt att gå till jobbet.

På Arlanda var man överlag stolt att arbeta och man bar sin respektive uniform med stolthet. Man ville visa omvärlden att man var en del av det som fick kuggarna att rulla. Jag tänker här på min morfar som stolt fällde upp det paraply företaget hade försett honom med när han ledde direktörerna ut från direktionsbilen, eller min mormor som stolt tog med mig till matsalen som hon höll nitiskt ren tillsammans med sina kollegor och visade upp mig.

Men sen hände det något.

Vändningen kom kanske innan jag börjat på SAS? Men jag kommer ihåg att jag gick förbi några kollegor från ett annat företag där man höll för de tecken som visade vilket företag man representerade. Man smög längs väggarna mot närmsta utgång. Man var inte stolt över det man representerade. Jag fick ett stort frågetecken i huvudet. – Hur kunde man inte vara stolt över det man jobbade hos?

Jag vet egentligen inte exakt vad det  berodde på att man vägrade visa upp sitt företag där och då, men för mig har det alltid varit en stolthet att visa vilka färger jag flyger med på flygplatsen – det hör liksom till.

Därför ställer jag mig frågan – vad beror det på att fler och fler täcker de signalement som täcker det som borde utgöra signalementen för den stolthet man egentligen borde visa?

Vart gick det fel?

Vi borde visa vår stolthet för den bransch vi arbetar i – precis som min mormor och morfar gjorde.

Min bransch

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

Har länge funderat på den bransch jag kommer ifrån, den underbara och härliga branschen, den branschen som ger de som inte är insatta det de eftersöker, den branschen som är lite ostadig, den branschen som kan få dig att ligga vaken på natten av oro, men även längtan, den branschen som knyter samman världen med Sverige, min bransch – flygbranschen.

Hur börjar man? Hela släkten kommer från flygbranschen. Mormor var husmor på Bromma flygplats i direktionsmatsalen, morfar körde direktionsbilen, mamma och pappa träffades i den branschen, pappa och min andra mamma träffades där, min bror jobbar där nu och jag har jobbat där sen 2006 (även om jag nu tagit ett steg utanför dörren). Det finns på något sett en koppling.

2006 (Nordic Aero). Jag började på ett företag som hade framtidsvisioner. Man hade en stark produkt och man var stolt över det man producerade, både genom produkter och personal. Vi levererade en service i världsklass. Vi som inte jobbade för det statliga satt kanske och suktade över disken. Över deras personalförmåner, deras sammanhållning, deras snygga uniformer, deras varumärke. Ett år senare gick en kund i konkurs och jag valde att byta företag. Men jag trivdes.

2007 (Finnhandling). Jag kom till en liten familj som var konkurrenter till det stora statliga, man skulle kunna säga att de var ärkefiender. Släktmiddagarna var spännande, hela släkten arbetade ju på en sida och jag en annan – hur kunde jag göra något sådant, det underminerade liksom hela utsidan av släkten. Skämt åsido, det var ingen fara, men skämten och kommentarerna kunde stundvis gå ganska långt. Jag trivdes.

2008 (Menzies Aviation). Familjen blev en del av något annat och nytt. Den nya familjen kom från England och det var nytt spännande och man var intresserad av att skapa arbetstillfällen och effektivitet. Lite senare det året gick man samman med ett annat företag och stämningen blev ansträng, men ändå bra. Vi var en aktör att räkna med. Jag trivdes.

2008 (ICTS Sweden). Här arbetade jag med ett fantastiskt gäng. Människorna som håller de amerikanska flygbolagen säkra. Min uppgift var tillsammans med två underbara kollegor att hålla biljettkontoret öppet. Utöver det fick jag söka igenom flygplan och vara allmänt viktig – men det skriver vi om i ett annat inlägg.

2009 (Tre). Här tog jag ett uppehåll för att se vad som erbjöds utanför den bubbla flygplatsen hade byggt upp. Jag trivdes inte.

2010 (Qatar). Här fick jag en möjlighet som är få förunnat att arbeta tillsammans med otroliga människor för ett bolag med framtidsvisioner. Denna familj lärde mig otroligt mycket och vi löste väldigt många problem varje dag. Den här familjen hade koll på vad som hade hänt ända sedan den första flygningen från Arlanda hade gått. Jag tror att min pedantiska sida förstärktes otroligt här? Jag trivdes.

2012 (Menzies Aviation). Tillbaka till min engelska familj spenderade jag två år samtidigt som jag pluggade. Alltid kul, men branschen hade förändrats sen jag började 2006. Effektivitet var på agendan och vad man kunde göra för att effektivisera stod högt.

2014 (SAS – Yes det är vad jag kallar företaget, men det riktiga var då SGH; SAS Ground Handling). Jag anslöt till det företag släkten var färgade av. Jag kom till en familj som var härlig, positiv, kunnig och varm. Jag kom till en familj som hade genomgått stora förändringar som fortfarande kunde kännas av. Jag kom till en familj där man från början var skeptiskt inställd till vad jag kunde bidra med, men efter några uppdrag var man som den förlorade sonen, jag skulle aldrig lämnas igen. Jag trivdes som aldrig förr!

Jag saknar mina familjer. Jag hoppas att mina familjer får en chans att komma upp över ytan, att branschen ska förstå att det inte går att spara hur mycket som helst utan att tumma på service.

Om du köper en biljett inrikes eller utrikes för 300-500kr, vad förväntar du dig? Hur mycket går till de familjer som hjälper dig på marken tror du?

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.