Min SAS-familj

En gång i tiden när jag sökte jobb på Arlanda så fick jag svaret att min syn på service inte var densamma som företagets och jag fick en ”en chans till” att rätta till mitt svar.

Men mitt svar var detsamma som jag sagt tidigare: Service för mig är kontinuitet i hur kunden bemöts och hanteras. Du ska få samma service oavsett var i världen du checkar in, dvs. du ska redan innan du träffar agenten veta vad du kan förvänta dig.

Den gången fick jag ett ”Tack, men vi har valt att gå vidare med andra kandidater”. Jag tror att det var ganska tur för mig då jag fick en gedigen resa genom olika företag på flygplatsen.

2014 sökte jag igen och då gick det bättre. Jag hamnade hos SAS, för även de hade varit med om en resa. Det hade skett en helomvändning från när jag stötte på dem under 2006.

När jag gick grundutbildningen träffade jag på riktiga eldsjälar som var intresserade av hur det såg ut utanför bubblan, något som var helt otroligt för mig. Under mina år på flygplatsen där jag fått möjligheten att delta på olika utbildningar tystade man alltid ner kursdeltagare som ville dela med sig av erfarenheter från andra flygbolag än det man nu satt i skolbänken hos, så var det inte här. Det man ville här var att lära sig från andra och göra det bättre.

Och bättre var det. När jag kom ut på ”golvet” som godkänd elev fanns det en helt annan framtidstro än den jag hade hört rykten om. Kollegorna hjälpte till, ställde upp för varandra och fanns där. Det kändes tryggt att gå till jobbet, för man visste att det alltid fanns någon eller något att falla tillbaka på.

Det tog inte lång tid innan jag fick komma ut bland flygplanen och arbeta med folk som var experter på att hålla flera bollar i luften. Jag fick sitta med grymma människor i långlinjegruppen där man hanterade interkontinentala linjer (SKIFA). Här hände det saker – på riktigt. Jag fick även möjligheten att möta och skicka ankomster och avgångar, något som kunde kasta en mellan hopp och förtvivlan – men det var kul.

I gruppen för långlinjer var jag med om tre inställda avgångar under en vecka, men det var ingen fara, jag hade mina kollegor vid sidan.

Att vara en del av denna familj var ett privelegium. Tyvärr kan inte ett enda inlägg göra den rättvisa, det får bli en följetång.

En sak är säker – jag saknar den sammanhållning man har.

Min bransch

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

Har länge funderat på den bransch jag kommer ifrån, den underbara och härliga branschen, den branschen som ger de som inte är insatta det de eftersöker, den branschen som är lite ostadig, den branschen som kan få dig att ligga vaken på natten av oro, men även längtan, den branschen som knyter samman världen med Sverige, min bransch – flygbranschen.

Hur börjar man? Hela släkten kommer från flygbranschen. Mormor var husmor på Bromma flygplats i direktionsmatsalen, morfar körde direktionsbilen, mamma och pappa träffades i den branschen, pappa och min andra mamma träffades där, min bror jobbar där nu och jag har jobbat där sen 2006 (även om jag nu tagit ett steg utanför dörren). Det finns på något sett en koppling.

2006 (Nordic Aero). Jag började på ett företag som hade framtidsvisioner. Man hade en stark produkt och man var stolt över det man producerade, både genom produkter och personal. Vi levererade en service i världsklass. Vi som inte jobbade för det statliga satt kanske och suktade över disken. Över deras personalförmåner, deras sammanhållning, deras snygga uniformer, deras varumärke. Ett år senare gick en kund i konkurs och jag valde att byta företag. Men jag trivdes.

2007 (Finnhandling). Jag kom till en liten familj som var konkurrenter till det stora statliga, man skulle kunna säga att de var ärkefiender. Släktmiddagarna var spännande, hela släkten arbetade ju på en sida och jag en annan – hur kunde jag göra något sådant, det underminerade liksom hela utsidan av släkten. Skämt åsido, det var ingen fara, men skämten och kommentarerna kunde stundvis gå ganska långt. Jag trivdes.

2008 (Menzies Aviation). Familjen blev en del av något annat och nytt. Den nya familjen kom från England och det var nytt spännande och man var intresserad av att skapa arbetstillfällen och effektivitet. Lite senare det året gick man samman med ett annat företag och stämningen blev ansträng, men ändå bra. Vi var en aktör att räkna med. Jag trivdes.

2008 (ICTS Sweden). Här arbetade jag med ett fantastiskt gäng. Människorna som håller de amerikanska flygbolagen säkra. Min uppgift var tillsammans med två underbara kollegor att hålla biljettkontoret öppet. Utöver det fick jag söka igenom flygplan och vara allmänt viktig – men det skriver vi om i ett annat inlägg.

2009 (Tre). Här tog jag ett uppehåll för att se vad som erbjöds utanför den bubbla flygplatsen hade byggt upp. Jag trivdes inte.

2010 (Qatar). Här fick jag en möjlighet som är få förunnat att arbeta tillsammans med otroliga människor för ett bolag med framtidsvisioner. Denna familj lärde mig otroligt mycket och vi löste väldigt många problem varje dag. Den här familjen hade koll på vad som hade hänt ända sedan den första flygningen från Arlanda hade gått. Jag tror att min pedantiska sida förstärktes otroligt här? Jag trivdes.

2012 (Menzies Aviation). Tillbaka till min engelska familj spenderade jag två år samtidigt som jag pluggade. Alltid kul, men branschen hade förändrats sen jag började 2006. Effektivitet var på agendan och vad man kunde göra för att effektivisera stod högt.

2014 (SAS – Yes det är vad jag kallar företaget, men det riktiga var då SGH; SAS Ground Handling). Jag anslöt till det företag släkten var färgade av. Jag kom till en familj som var härlig, positiv, kunnig och varm. Jag kom till en familj som hade genomgått stora förändringar som fortfarande kunde kännas av. Jag kom till en familj där man från början var skeptiskt inställd till vad jag kunde bidra med, men efter några uppdrag var man som den förlorade sonen, jag skulle aldrig lämnas igen. Jag trivdes som aldrig förr!

Jag saknar mina familjer. Jag hoppas att mina familjer får en chans att komma upp över ytan, att branschen ska förstå att det inte går att spara hur mycket som helst utan att tumma på service.

Om du köper en biljett inrikes eller utrikes för 300-500kr, vad förväntar du dig? Hur mycket går till de familjer som hjälper dig på marken tror du?

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.