När bitterheten hälsar på

Bitterheten hälsar snabbt på då man ser att folk är ute och reser, samtidigt som man själv sitter hemma i gamla Sverige. Janni Deler är i Cartagena och när datorn nästan går i viloläge på grund av de färgsprakande bilderna, då kan man känna att bitterheten kommer smygande. Jag menar – vem vill stå och svettas tillsammans med 100-tals andra på en full tunnelbana? Men det kanske är det man förtjänar? Att känna hur någon glömt att borsta tänderna på morgonen, då de klumpigt ”smyger förbi”, puttar till en och säger ett knappt märkbart ursäkta för att lämna dig med ett moln av andedräkt som inte verkar vilja försvinna. Då är det dags att kliva av tunnelbanan vid nästa station och vänta på nästa. Bloggbevakning summerar förfallet i sitt inlägg, jag blir inte förvånad över hur långt ner vi sjunkit. Läste inlägget först med förfäran och första reaktionen var att bli äcklad, det tog någon minut tills att jag ryckte på axlarna och tänkte ”inte förvånad”.

Jag tror att folk har blivit ensamma. Kanske därför man envisas med att sitta bredvid någon i kollektivtrafiken, trots att halva bussen är tom? Ibland har jag lust att upplysa den närgångna och oduschade personen om att resten av bussen är tom, det går bra att slå sig ner någon annanstans, men då är man väl en dålig person skulle jag gissa på. Även där smyger bitterheten sig fram, varför väljer de att sätta sig bredvid mig?

 

 

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/nar-bitterheten-halsar-pa/
Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *