Jag lär mig aldrig

Att jag aldrig lär mig.

Klockan är 22:45 och vi har kommit ca 45 minuter i vad som kallas thriller, men visar sig vara skräck. Det är mitt i natten i filmen, det snöar. En ensam säkerhetsvakt har sett en mystisk person ute i snöovädret. Istället för att låsa dörrarna går puckot ut för att se vem det är. Han har redan ropat på radion och frågat om det är hans kollega, inget svar.

Jag vet att det alltid blir såhär i denna typ av filmer. Karaktären hör ett ljud och istället för att gå åt motsatt håll börjar man leta varför det uppstått ett ljud.

Nu väntas en natt full av konstiga ljud i lägenheten.

Det dumma med dessa filmer är att man måste veta hur de slutar, jag kan inte sluta titta (undantaget är paranormal activity – det går inte). Lika bra att trycka på play igen så att vi får detta överstökat.

Hejdå sömn! Det var trevligt att få ha ditt sällskap.

Jag kommer att straffas för detta

Ibland får jag flashbacks av vissa saker som hänt i livet. Detta är en sådan som jag ibland tänker på och får lite kalla kårar av. – Vad skulle du ha gjort?

För några år sedan pendlade jag till och från Stockholm med regionaltåg. Sträckan var och är fortfarande väldigt populär bland pendlare (Stockholm-Uppsala) och det var väldigt mycket folk på tågen. Eftersom att järnvägarnas underhåll ser ut som det gör drabbades sträckan ofta av inställda eller försenade tåg, något som skapade en ansamlig av väldigt många otåliga och stressade resenärer på perrongen.

Efter att ha arbetat skulle jag hem till Uppsala och möttes av en folkhop på perrongen då tåget var sent. De som stod och väntade hade väntat ett bra tag och stämningen var upprörd. Då det tåg som skulle ta oss alla hem kom, började folk bete sig desperat för att få sittplats, det var nästan så att man ville öppna dörrarna till tåget innan det stannat för att kliva på och försäkra sig om en sittplats.

Det var då det hände. Jag vill säga att jag är en tolerant person med mycket tålamod. I ögonvrån ser jag hur en kvinna med sin schäferhund kommer i ganska hög fart på perrongen, hon höll en sån hög marsch att jag kunde se hur folk väjde undan och flyttade sig för henne då hon kom farande. Här tänkte jag: Nu räcker det! Jag ska inte flytta mig. Istället för att flytta mig positionerade jag armbågen lite utanför kroppen, ungefär som när man håller sig i midjan då man ska se bestämd ut.

Kvinnan gick rätt in i mig – utan att be om ursäkt löpte hon vidare genom folkmassan som nu hade vänt sig mot mig och såg ganska upprörda ut. Min första reaktion då planen lyckats var naturligtvis varför man såg så upprörd ut på mig? Det var ju inte jag som plöjt fram genom folkmassan som en ångvält…

Jag vände huvudet i kvinnans riktning som nu var en ganska bra bit ifrån mig. När jag fick se det jag såg ville jag sjunka genom marken.

Hängandes vid sidan om kvinnan var en halvt ihopvikt vit käpp, jag hade alltså valt ut helt fel person att visa hur man ska bete sig.

Kan än idag känna mig ångerfull att jag tog ut min vrede på en helt oskyldig person som inte hade förmågan att se. Därför är nu frågan hur det hela kommer att straffa sig?