Hur kan falukorv bli till oxfilé?

Jag älskar meningen ”när falukorv blir till oxfilé”.

När jag var ny på Arlanda fick jag chansen att gå med en mycket mer erfaren kollega ute bland gaterna. Det var en hektisk dag där jag sprang hack i häl för att suga upp så mycket av min kollegas erfarenhet som möjligt.

Det hade varit en lång dag och vi skulle avsluta med en avgång som var känd för att vara riktigt jobbig. Vi stod båda och tog emot passagerare för boarding, då min kollega råkar ut för en människa som inte hade en bra dag och som nu ställde lite för höga krav för den service som kunde erbjudas. Helt plötsligt hör jag ”Men, du kan väl inte gå in i mataffären och köpa falukorv och förvänta dig att det ska smaka oxfilé?!”. Det som hade hänt var att vi var i på en avgång där man nyttjade free seating och kunden ville sitta på en specifik plats. Passageraren stod och menade att han absolut skulle sitta på en specifik plats och nu var han nästa sist att gå ombord. Det blev en ganska livlig diskussion.

Personen hade köpt en billig biljett på en avgång som inte hade sittplacering, det var helt enkelt first come, first serve – free seating och nu förväntade man sig att man skulle kunna glida in och sätta sig på den platsen man ville ha, även om någon hade satt sig där redan.

Det jag vill mena är att folk ofta inte läser på vad det är man har köpt. Man tror att man kommit undan billigt, men då man kommer fram till flygplatsen inser man oftast sitt misstag (eller inte) och propsar på att den falukorv man nu köpt ska förvandlas till oxfilé. Det är inget fel med falukorv – jag älskar det och äter det ofta, men jag förväntar mig aldrig att den ska smaka som oxfilé. Det är detta jag blir lite trött på. Och det gäller inte bara inom flyget.

För någon vecka sen var jag på hemköp där en man inte ville stå i kö, han gick dit det inte var någon kö – självscanningen. Istället för att göra det själv ville han ha betjäning och bredvid honom stod det tillslut en anställd och scannade varorna åt honom. Fel!

Jag vet inte om det gått fel någonstans i bokningen eller i affären? Men hur kan man förvänta sig att de priser som finns skall innehålla en servicenivå som oftast kräver mer pengar eller tid?

Tyvärr står jag oftast gapande när jag ser att liknande saker händer, för jag förstår inte och då blir jag ganska paff.

Men till syvende och sista så får man det man betalar för, varken mer eller mindre. Jag kanske är hård och okänslig – men någonstans måste folk vakna upp och antingen läsa vad det är man betalar för eller stå sitt kast.

Min bransch

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

Har länge funderat på den bransch jag kommer ifrån, den underbara och härliga branschen, den branschen som ger de som inte är insatta det de eftersöker, den branschen som är lite ostadig, den branschen som kan få dig att ligga vaken på natten av oro, men även längtan, den branschen som knyter samman världen med Sverige, min bransch – flygbranschen.

Hur börjar man? Hela släkten kommer från flygbranschen. Mormor var husmor på Bromma flygplats i direktionsmatsalen, morfar körde direktionsbilen, mamma och pappa träffades i den branschen, pappa och min andra mamma träffades där, min bror jobbar där nu och jag har jobbat där sen 2006 (även om jag nu tagit ett steg utanför dörren). Det finns på något sett en koppling.

2006 (Nordic Aero). Jag började på ett företag som hade framtidsvisioner. Man hade en stark produkt och man var stolt över det man producerade, både genom produkter och personal. Vi levererade en service i världsklass. Vi som inte jobbade för det statliga satt kanske och suktade över disken. Över deras personalförmåner, deras sammanhållning, deras snygga uniformer, deras varumärke. Ett år senare gick en kund i konkurs och jag valde att byta företag. Men jag trivdes.

2007 (Finnhandling). Jag kom till en liten familj som var konkurrenter till det stora statliga, man skulle kunna säga att de var ärkefiender. Släktmiddagarna var spännande, hela släkten arbetade ju på en sida och jag en annan – hur kunde jag göra något sådant, det underminerade liksom hela utsidan av släkten. Skämt åsido, det var ingen fara, men skämten och kommentarerna kunde stundvis gå ganska långt. Jag trivdes.

2008 (Menzies Aviation). Familjen blev en del av något annat och nytt. Den nya familjen kom från England och det var nytt spännande och man var intresserad av att skapa arbetstillfällen och effektivitet. Lite senare det året gick man samman med ett annat företag och stämningen blev ansträng, men ändå bra. Vi var en aktör att räkna med. Jag trivdes.

2008 (ICTS Sweden). Här arbetade jag med ett fantastiskt gäng. Människorna som håller de amerikanska flygbolagen säkra. Min uppgift var tillsammans med två underbara kollegor att hålla biljettkontoret öppet. Utöver det fick jag söka igenom flygplan och vara allmänt viktig – men det skriver vi om i ett annat inlägg.

2009 (Tre). Här tog jag ett uppehåll för att se vad som erbjöds utanför den bubbla flygplatsen hade byggt upp. Jag trivdes inte.

2010 (Qatar). Här fick jag en möjlighet som är få förunnat att arbeta tillsammans med otroliga människor för ett bolag med framtidsvisioner. Denna familj lärde mig otroligt mycket och vi löste väldigt många problem varje dag. Den här familjen hade koll på vad som hade hänt ända sedan den första flygningen från Arlanda hade gått. Jag tror att min pedantiska sida förstärktes otroligt här? Jag trivdes.

2012 (Menzies Aviation). Tillbaka till min engelska familj spenderade jag två år samtidigt som jag pluggade. Alltid kul, men branschen hade förändrats sen jag började 2006. Effektivitet var på agendan och vad man kunde göra för att effektivisera stod högt.

2014 (SAS – Yes det är vad jag kallar företaget, men det riktiga var då SGH; SAS Ground Handling). Jag anslöt till det företag släkten var färgade av. Jag kom till en familj som var härlig, positiv, kunnig och varm. Jag kom till en familj som hade genomgått stora förändringar som fortfarande kunde kännas av. Jag kom till en familj där man från början var skeptiskt inställd till vad jag kunde bidra med, men efter några uppdrag var man som den förlorade sonen, jag skulle aldrig lämnas igen. Jag trivdes som aldrig förr!

Jag saknar mina familjer. Jag hoppas att mina familjer får en chans att komma upp över ytan, att branschen ska förstå att det inte går att spara hur mycket som helst utan att tumma på service.

Om du köper en biljett inrikes eller utrikes för 300-500kr, vad förväntar du dig? Hur mycket går till de familjer som hjälper dig på marken tror du?

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

Lägga till en eller alla på sociala medier

Blev rådfrågad igår om hur man ska bete sig då det kommer till att lägga till någon på sociala medier. Om man ur anställningssynpunkt är i beroendeförhållande och vill lägga till en person från ett företag som man är beroende av genom att de är uppdragsgivare, skulle jag rekommendera att man lägger till alla.

Det blir lite som när man går på dagis. Vill man ha kalas bjuder man in alla barn på avdelningen och inte bara vissa. Det var en stor grej när jag gick i småskolan, antingen bjuder man alla eller ingen. Om du endast skulle lägga till vissa av de du arbetar med skulle det antagligen bli lite konstig stämning från dem du inte lagt till, men som ändå ingår i samma grupp.

Vad tycker ni? Om man har en uppdragsgivare med 5 personer som man arbetar med, är det då ok att endast lägga till vissa av dem?

Bloggfenomenet

Jag är egentligen ingen riktig bloggare, men jag fascineras av fenomenet. Det finns två sidor av min fascinering: Själva bloggaren samt läsarna.

Bloggaren

Hur kunde det bli så stort av vad jag ibland kan tycka är ingenting? Man gör en nyhet av något som verkar helt vardagligt för att sen få en enorm respons från sina läsare.

De typer av inlägg som jag inte kan förstå är de där man varit ute och fikat, lagt upp några random bilder på kläder och länkat till var man kan köpa dem, för att sen avsluta inlägget abrupt. – Det för mig är konstigt.

Bloggar som faktiskt kommer med något, så som renovering av hus, tips på mat, resor (med fina bilder), det har jag lite mer förståelse för att folk kan följa.

Som det ser ut idag kan jag påminnas om vissa amerikanska serier som har en löptid på mer än 20 år, där det egentligen inte händer något i avsnitten som sänds. Jag tänker på de serier som du kan missa avsnitt i fem år, men där du ändå kan ta vid utan att ha missat något.

Läsarna

De verkar sitta fastklistrade framför sina skärmar och sukta efter nyheter från någon som man egentligen aldrig har träffat i verkliga livet? När den där uppdateringen kommer, från den man nu tror sig känna, ger man sig in i kommentarsfältet för att skapa debatt. Det kan komma en avundsjuk kommentar som egentligen inte har något att göra med vad som skrivits, något som alltför ofta genererar hundratals olika åsikter om hur man har tolkat det ens ”bästa vän” skrivit.

När någon inte håller med om vad en läsare tycker och har kommenterat, blir man helt plötsligt väldigt förnärmad, man känner sig kränkt, man måste göra en come back och vinna det som nu har blivit ett öppet bråk i kommentarsfältet.

Det som är lite läskigt är de personerna som ser bloggaren som sin bästa vän utan att faktiskt ha träffat personen ifråga. Det kanske är någon typ av bokstavskombination där man lever sida vid sida, fast ändå inte.

Var inne på en av skvallerbloggarna och fick då se ett inlägg där man kartlagt hur Isabella Löwengrip och Odd hade delat upp hur barnen varit hos varandra – creepy… Det har alltså suttit en person som gått igenom inlägg för inlägg och efter detta kommit fram till var barnen varit och när.

För mig är det lite sjukt…

Men jag är ju ingen bloggare, även om jag nu råkar skriva i just en blogg, så vad vet egentligen jag?