Min skyddade bubbla

Hade ett bra snack med en igår (och idag) om världen i allmänhet. Mycket handlade om bloggar, instagram, snapchat, Youtube etc. Ja, egentligen allt på internet.

Mitt i de olika snacken insåg jag att jag lever i någon sorts skyddad bubbla som kan motstå väldigt mycket yttre påverkan. Jag har missat att den stämning som finns på internet är ganska vanlig… Har tidigare trott att de kommentarsfält jag ramlat över varit engångsföreteelser, men så blev jag introducerad till instagramkontot Assholes online.

Jag skulle inte vilja kalla mig pryd, men detta konto tar alla priser. Tydligen är det så att ägaren av kontot får en massa med förslag skickat via sociala medier som hon sedan lägger upp till allmän beskådan.

Personerna som skickat detta till henne har i många fall polisanmälts och minderårigas föräldrar har kontaktats och informerats. – Rätt!

Men efter att ha introducerats till en värld som jag trodde var ganska isolerade händelser kan jag inte annat än att känna mig dum och naiv. Jag har alltså levt i en väldigt skyddad värld utan yttre påverkan (förutom de i min närmsta krets) och missat allt detta. Kan skämmas lite över hur lite jag faktiskt vet om vad som försiggår utanför min sfär.

Därför vill jag veta mer! – Har du något tips på instagramkonto, youtubekonto, blogg eller liknande som man bör följa? Skriv gärna en kommentar med info så kollar jag upp det!

.

När ens stolthet försvinner

Hur kunde det gå så fel?

Mitt inlägg om min bransch fick en enorm uppskattning, direkt efteråt kunde jag egentligen inte förstå varför, jag hade bara skrivit det jag faktiskt kände. Det jag absolut inte ville var att detta skulle bli en sida som längtade efter ”det som var” – vi måste ju alla gå vidare och utvecklas, hur fint och bra det än må ha varit förut. Men jag kan fortfarande känna en saknad. En saknad av det som var.

Som jag tidigare har skrivit började jag i den bransch jag verkligen håller för min egen 2006. Jag arbetade då som transferchaufför ute på ett hotell och åkte med en minibuss mellan hotellet och terminalerna på Arlanda. Väl inne på Arlandas område kunde jag känna en längtan till det där outforskade och spännande, det som var förbjudet för allmänheten att röra sig fritt inom, terminalerna.

2006 kom jag till flygplatsen. Då hade förändringen gått långt, men det tyckte inte jag. På det företag jag jobbade för hade man inte lyxen av incheckningsautomater och vi hanterade alla passagerare manuellt. Hade jag på den tiden lyckats stanna någon med en SAS-uniform hade den personen antagligen sagt att det gått för långt, att nu var botten nådd. Men jag lyckades inte stanna någon med den uniformen, och jag försökte inte heller – det företag man arbetade för höll man hårt om ryggen.

2014 kom jag till den ”andra sidan” och var på min vakt. Jag hade gått i samma byggnader som de jag arbetat med sen 2006, men vi hade egentligen aldrig hälsat på varandra. Det kanske låter konstigt, men så var det (för mig i alla fall). Det som jag nu skulle få uppleva var på något sätt ett nytt uppvaknande. Mina farhågor skulle inte besannas utan de motbevisades omgående. Att vara i stark misstro till att bli förlovad är en otrolig känsla. Att känna sig frälst av ett företag kanske är att ta i, men det är nära på den känslan. Vi hade roligt, vi skrattade tillsammans, bearbetade motgångar, stöttade varandra etc. Vi var som en familj och det var därför det var roligt att gå till jobbet.

På Arlanda var man överlag stolt att arbeta och man bar sin respektive uniform med stolthet. Man ville visa omvärlden att man var en del av det som fick kuggarna att rulla. Jag tänker här på min morfar som stolt fällde upp det paraply företaget hade försett honom med när han ledde direktörerna ut från direktionsbilen, eller min mormor som stolt tog med mig till matsalen som hon höll nitiskt ren tillsammans med sina kollegor och visade upp mig.

Men sen hände det något.

Vändningen kom kanske innan jag börjat på SAS? Men jag kommer ihåg att jag gick förbi några kollegor från ett annat företag där man höll för de tecken som visade vilket företag man representerade. Man smög längs väggarna mot närmsta utgång. Man var inte stolt över det man representerade. Jag fick ett stort frågetecken i huvudet. – Hur kunde man inte vara stolt över det man jobbade hos?

Jag vet egentligen inte exakt vad det  berodde på att man vägrade visa upp sitt företag där och då, men för mig har det alltid varit en stolthet att visa vilka färger jag flyger med på flygplatsen – det hör liksom till.

Därför ställer jag mig frågan – vad beror det på att fler och fler täcker de signalement som täcker det som borde utgöra signalementen för den stolthet man egentligen borde visa?

Vart gick det fel?

Vi borde visa vår stolthet för den bransch vi arbetar i – precis som min mormor och morfar gjorde.

Dygnet blev upp och ner

Sen mitt sista inlägg där jag tittade på vad som skulle vara en thriller, visade sig vara en skräckfilm har hela dygnet varit upp och ner.

Jag älskar skräckfilmen, men jag har otroligt svårt att titta på dem. Jag vill gärna se, men är samtidigt för rädd för att kunna sitta med filmen opausad. Därför blev det som det blev, dygnet blev helt upp och ner och när jag vaknade klockan 02:00 inatt visste jag att det inte var någon idé att försöka somna om, det var kört.

Därför gick jag upp, kokade kaffe, lagade en fransk omelett och tittade lite på TV för att vara på jobbet klockan 05:00. Det kommer att bli en lång dag känns det som.

När jag gick sista året på gymnasiet jobbade jag extra på fredagar och lördagas på McDonald’s. Arbetspassen var 19 – 04 och när man ser de tiderna får man ganska klart för sig att det innebär att man kommer att vända upp och ner på dygnet varje helg. När jag jobbade där fick jag tipset att jag skulle gå hem, sova till 12 och sen tvinga mig själv att vara uppe tills minst 18 för att sen vakna upp utvilad och återställd på måndag morgon. Det hände 1 gång av 20. Det brukade alltid sluta med att jag sov till på eftermiddagen och sen inte kunde somna för att kunna gå upp i normal tid på måndag morgon. Och så var det varje helg i ett år…

Vad brukar du göra för att ställa om dygnet?

95% är trevliga och 5% är nitiska idioter

När man jobbar med service träffar man på olika typer av människor, snälla, ledsna, glada, otrevliga etc. De man vill komma ihåg är de snälla och glada personerna, men allt som oftast kommer man ihåg de där gångerna det inte gick så bra, eller det kanske gick bra till en början, men sen spårade det ur totalt. Jag tänkte berätta om en gång då det inte gick så bra som det kunde ha gjort. Vilket företag det var spelar egentligen ingen roll och namnen spelar heller ingen roll, men det är situationen som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

Placerad bakom disken satt jag och hanterade passagerare och deras bagage. De regler som hade satts upp var väldigt strikta, antingen följdes de (då fick man åka med) eller så följdes de inte (ja, då fick man inte åka med).

Fram till mig kommer en äldre herre, vitt hår, små svarta kulor till ögon och ett humör som var allt annat än soligt.

Något bagage att checka in?

Bara handbagage.

Ok, om du bara ställer väskan på vågen så att jag får väga den. Väskan får inte överstiga ett visst antal kilo.

Jag vill inte ställa min väska på vågen.

Ok? Då kan jag inte checka in dig.

Du måste, det är ditt jobb.

Inte om du inte ställer väskan på vågen så att jag får väga den.

*Ställer väskan på vågen* – Är du nöjd?

Nja, väskan överskrider den tillåtna vikten med 8kg, den måste checkas in.

Jag vill inte checka in väskan.

Här kunde jag valt att bara låta det gå, men tyvärr så var det inte det som hände. Hade humöret varit lite soligare, det hade faktiskt räckt med ett ”hej” tillbaka då jag hälsade honom välkommen, då hade vi kunnat diskutera lösningar. Men så blev det inte.

Om väskan inte åker förbi mig på bandet med en bagagetagg på sig kommer du inte få ett boardingkort. Så enkelt är det. Du är välkommen att checka in hos någon av mina kollegor, men de följer samma regler som jag.

*Här kom vändningen – till det värre*

95% av folk som arbetar på flygplatser är snälla, trevliga och de bryr sig om sina passagerares känslor. Men 5%, de är nitiska j*vla idioter.

Då får jag gratulera, du har hamnat i en 5%-ar disk. Här följer vi reglerna. Checka in väskan nu.

Väskan kom upp på bagagebandet efter mycket plockande med en massa papper som inte skulle checkas in och åkte förbi mig med en bagagetagg. Boardingkortet levererades, gaten pekades ut och då hände det som inte skulle hända. Av någon anledning tappar mannen alla sina papper som nu flyger iväg på golvet framför min disk. Mannen kastar sig instinktivt efter alla papper och börjar samla ihop dem. Här gjorde jag det jag ångrar, än idag.

*Ställer mig på fotstödet så att jag blir lång och tittar ner på mannen som samlar papper*

Ursäkta… ursäkta!

Vad vill du?!

Trevlig resa!

Detta skulle jag inte gjort. Mannen gick iväg högröd i ansiktet och jag kommer ihåg att jag tänkte: detta var nog inte så bra.

Efter en kvart kommer mannen tillbaka, sur som en ättika och röd som en tomat.

Jag SKA ha ditt namn!

*Ger honom mitt förnamn*

Nej! Ditt efternamn också!

Det kan du inte få. Det finns bara en på detta företag som heter som jag heter.

Jag ska ha ditt efternamn!

Mannen kastar sig mot disken och sträcker sig efter den legitimation som hänger runt halsen.

Vad gör du? Du har fått mitt namn, efternamnet kommer du inte att få.

*Trycker in överfallslarmet*

Det som nu i efterhand visar sig vara 3 minuter, kändes som 30. En tomatröd man står och skriker i disken att han inte tror att jag heter det jag sagt till honom, utan att mitt namn är Tomas.

Efter 3 minuter kommer personal som tar mannen under armarna och fysiskt drar bort honom från disken. Samtidigt skriker mannen ”Tooomas! Vänta bara! Du ska få se!”.

Inte ett av mina stoltaste ögonblick, eller trevligaste. Men det som hände efter den dagen är det som får mig att vakna upp kallsvettig vissa nätter.

Några veckor senar ser jag samma man, fast på väldigt långt håll i terminalbyggnaden. Han direkta reaktion var att skrika ”Toooomaaas!” i hela hallen. Jag försvann och kom inte tillbaka förrän lite senare.

Den här mannen kommer fortfarande ihåg mig, trots att det gått flera år. Jag kan än idag undra vad som skulle ha hänt om han fick mitt efternamn? Det hade inte förvånat mig om han stod utanför min dörr då jag skulle gå till jobbet. Men han fick inte mitt efternamn, så han dök aldrig upp utanför dörren.

Min SAS-familj

En gång i tiden när jag sökte jobb på Arlanda så fick jag svaret att min syn på service inte var densamma som företagets och jag fick en ”en chans till” att rätta till mitt svar.

Men mitt svar var detsamma som jag sagt tidigare: Service för mig är kontinuitet i hur kunden bemöts och hanteras. Du ska få samma service oavsett var i världen du checkar in, dvs. du ska redan innan du träffar agenten veta vad du kan förvänta dig.

Den gången fick jag ett ”Tack, men vi har valt att gå vidare med andra kandidater”. Jag tror att det var ganska tur för mig då jag fick en gedigen resa genom olika företag på flygplatsen.

2014 sökte jag igen och då gick det bättre. Jag hamnade hos SAS, för även de hade varit med om en resa. Det hade skett en helomvändning från när jag stötte på dem under 2006.

När jag gick grundutbildningen träffade jag på riktiga eldsjälar som var intresserade av hur det såg ut utanför bubblan, något som var helt otroligt för mig. Under mina år på flygplatsen där jag fått möjligheten att delta på olika utbildningar tystade man alltid ner kursdeltagare som ville dela med sig av erfarenheter från andra flygbolag än det man nu satt i skolbänken hos, så var det inte här. Det man ville här var att lära sig från andra och göra det bättre.

Och bättre var det. När jag kom ut på ”golvet” som godkänd elev fanns det en helt annan framtidstro än den jag hade hört rykten om. Kollegorna hjälpte till, ställde upp för varandra och fanns där. Det kändes tryggt att gå till jobbet, för man visste att det alltid fanns någon eller något att falla tillbaka på.

Det tog inte lång tid innan jag fick komma ut bland flygplanen och arbeta med folk som var experter på att hålla flera bollar i luften. Jag fick sitta med grymma människor i långlinjegruppen där man hanterade interkontinentala linjer (SKIFA). Här hände det saker – på riktigt. Jag fick även möjligheten att möta och skicka ankomster och avgångar, något som kunde kasta en mellan hopp och förtvivlan – men det var kul.

I gruppen för långlinjer var jag med om tre inställda avgångar under en vecka, men det var ingen fara, jag hade mina kollegor vid sidan.

Att vara en del av denna familj var ett privelegium. Tyvärr kan inte ett enda inlägg göra den rättvisa, det får bli en följetång.

En sak är säker – jag saknar den sammanhållning man har.