Min youtubekanal

Trodde aldrig att jag skulle hålla på att göra videos, men så kom dagen…

Har aldrig tyckt att det är speciellt trevligt att höra min egen röst, men insåg att detta var för roligt för att inte göra det. Nedan finns ett klipp från ett av mina inslag – naturligtvis blir jag glad om du klickar på prenumerera och följer mitt liv genom rörliga bilder.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/min-youtubekanal/
Twitter

Min skyddade bubbla

Hade ett bra snack med en igår (och idag) om världen i allmänhet. Mycket handlade om bloggar, instagram, snapchat, Youtube etc. Ja, egentligen allt på internet.

Mitt i de olika snacken insåg jag att jag lever i någon sorts skyddad bubbla som kan motstå väldigt mycket yttre påverkan. Jag har missat att den stämning som finns på internet är ganska vanlig… Har tidigare trott att de kommentarsfält jag ramlat över varit engångsföreteelser, men så blev jag introducerad till instagramkontot Assholes online.

Jag skulle inte vilja kalla mig pryd, men detta konto tar alla priser. Tydligen är det så att ägaren av kontot får en massa med förslag skickat via sociala medier som hon sedan lägger upp till allmän beskådan.

Personerna som skickat detta till henne har i många fall polisanmälts och minderårigas föräldrar har kontaktats och informerats. – Rätt!

Men efter att ha introducerats till en värld som jag trodde var ganska isolerade händelser kan jag inte annat än att känna mig dum och naiv. Jag har alltså levt i en väldigt skyddad värld utan yttre påverkan (förutom de i min närmsta krets) och missat allt detta. Kan skämmas lite över hur lite jag faktiskt vet om vad som försiggår utanför min sfär.

Därför vill jag veta mer! – Har du något tips på instagramkonto, youtubekonto, blogg eller liknande som man bör följa? Skriv gärna en kommentar med info så kollar jag upp det!

.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/min-skyddade-bubbla/
Twitter

När ens stolthet försvinner

Hur kunde det gå så fel?

Mitt inlägg om min bransch fick en enorm uppskattning, direkt efteråt kunde jag egentligen inte förstå varför, jag hade bara skrivit det jag faktiskt kände. Det jag absolut inte ville var att detta skulle bli en sida som längtade efter ”det som var” – vi måste ju alla gå vidare och utvecklas, hur fint och bra det än må ha varit förut. Men jag kan fortfarande känna en saknad. En saknad av det som var.

Som jag tidigare har skrivit började jag i den bransch jag verkligen håller för min egen 2006. Jag arbetade då som transferchaufför ute på ett hotell och åkte med en minibuss mellan hotellet och terminalerna på Arlanda. Väl inne på Arlandas område kunde jag känna en längtan till det där outforskade och spännande, det som var förbjudet för allmänheten att röra sig fritt inom, terminalerna.

2006 kom jag till flygplatsen. Då hade förändringen gått långt, men det tyckte inte jag. På det företag jag jobbade för hade man inte lyxen av incheckningsautomater och vi hanterade alla passagerare manuellt. Hade jag på den tiden lyckats stanna någon med en SAS-uniform hade den personen antagligen sagt att det gått för långt, att nu var botten nådd. Men jag lyckades inte stanna någon med den uniformen, och jag försökte inte heller – det företag man arbetade för höll man hårt om ryggen.

2014 kom jag till den ”andra sidan” och var på min vakt. Jag hade gått i samma byggnader som de jag arbetat med sen 2006, men vi hade egentligen aldrig hälsat på varandra. Det kanske låter konstigt, men så var det (för mig i alla fall). Det som jag nu skulle få uppleva var på något sätt ett nytt uppvaknande. Mina farhågor skulle inte besannas utan de motbevisades omgående. Att vara i stark misstro till att bli förlovad är en otrolig känsla. Att känna sig frälst av ett företag kanske är att ta i, men det är nära på den känslan. Vi hade roligt, vi skrattade tillsammans, bearbetade motgångar, stöttade varandra etc. Vi var som en familj och det var därför det var roligt att gå till jobbet.

På Arlanda var man överlag stolt att arbeta och man bar sin respektive uniform med stolthet. Man ville visa omvärlden att man var en del av det som fick kuggarna att rulla. Jag tänker här på min morfar som stolt fällde upp det paraply företaget hade försett honom med när han ledde direktörerna ut från direktionsbilen, eller min mormor som stolt tog med mig till matsalen som hon höll nitiskt ren tillsammans med sina kollegor och visade upp mig.

Men sen hände det något.

Vändningen kom kanske innan jag börjat på SAS? Men jag kommer ihåg att jag gick förbi några kollegor från ett annat företag där man höll för de tecken som visade vilket företag man representerade. Man smög längs väggarna mot närmsta utgång. Man var inte stolt över det man representerade. Jag fick ett stort frågetecken i huvudet. – Hur kunde man inte vara stolt över det man jobbade hos?

Jag vet egentligen inte exakt vad det  berodde på att man vägrade visa upp sitt företag där och då, men för mig har det alltid varit en stolthet att visa vilka färger jag flyger med på flygplatsen – det hör liksom till.

Därför ställer jag mig frågan – vad beror det på att fler och fler täcker de signalement som täcker det som borde utgöra signalementen för den stolthet man egentligen borde visa?

Vart gick det fel?

Vi borde visa vår stolthet för den bransch vi arbetar i – precis som min mormor och morfar gjorde.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/nar-ens-stolthet-forsvinner/
Twitter

Hur kan falukorv bli till oxfilé?

Jag älskar meningen ”när falukorv blir till oxfilé”.

När jag var ny på Arlanda fick jag chansen att gå med en mycket mer erfaren kollega ute bland gaterna. Det var en hektisk dag där jag sprang hack i häl för att suga upp så mycket av min kollegas erfarenhet som möjligt.

Det hade varit en lång dag och vi skulle avsluta med en avgång som var känd för att vara riktigt jobbig. Vi stod båda och tog emot passagerare för boarding, då min kollega råkar ut för en människa som inte hade en bra dag och som nu ställde lite för höga krav för den service som kunde erbjudas. Helt plötsligt hör jag ”Men, du kan väl inte gå in i mataffären och köpa falukorv och förvänta dig att det ska smaka oxfilé?!”. Det som hade hänt var att vi var i på en avgång där man nyttjade free seating och kunden ville sitta på en specifik plats. Passageraren stod och menade att han absolut skulle sitta på en specifik plats och nu var han nästa sist att gå ombord. Det blev en ganska livlig diskussion.

Personen hade köpt en billig biljett på en avgång som inte hade sittplacering, det var helt enkelt first come, first serve – free seating och nu förväntade man sig att man skulle kunna glida in och sätta sig på den platsen man ville ha, även om någon hade satt sig där redan.

Det jag vill mena är att folk ofta inte läser på vad det är man har köpt. Man tror att man kommit undan billigt, men då man kommer fram till flygplatsen inser man oftast sitt misstag (eller inte) och propsar på att den falukorv man nu köpt ska förvandlas till oxfilé. Det är inget fel med falukorv – jag älskar det och äter det ofta, men jag förväntar mig aldrig att den ska smaka som oxfilé. Det är detta jag blir lite trött på. Och det gäller inte bara inom flyget.

För någon vecka sen var jag på hemköp där en man inte ville stå i kö, han gick dit det inte var någon kö – självscanningen. Istället för att göra det själv ville han ha betjäning och bredvid honom stod det tillslut en anställd och scannade varorna åt honom. Fel!

Jag vet inte om det gått fel någonstans i bokningen eller i affären? Men hur kan man förvänta sig att de priser som finns skall innehålla en servicenivå som oftast kräver mer pengar eller tid?

Tyvärr står jag oftast gapande när jag ser att liknande saker händer, för jag förstår inte och då blir jag ganska paff.

Men till syvende och sista så får man det man betalar för, varken mer eller mindre. Jag kanske är hård och okänslig – men någonstans måste folk vakna upp och antingen läsa vad det är man betalar för eller stå sitt kast.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/hur-kan-falukorv-bli-till-oxfile/
Twitter

Dygnet blev upp och ner

Sen mitt sista inlägg där jag tittade på vad som skulle vara en thriller, visade sig vara en skräckfilm har hela dygnet varit upp och ner.

Jag älskar skräckfilmen, men jag har otroligt svårt att titta på dem. Jag vill gärna se, men är samtidigt för rädd för att kunna sitta med filmen opausad. Därför blev det som det blev, dygnet blev helt upp och ner och när jag vaknade klockan 02:00 inatt visste jag att det inte var någon idé att försöka somna om, det var kört.

Därför gick jag upp, kokade kaffe, lagade en fransk omelett och tittade lite på TV för att vara på jobbet klockan 05:00. Det kommer att bli en lång dag känns det som.

När jag gick sista året på gymnasiet jobbade jag extra på fredagar och lördagas på McDonald’s. Arbetspassen var 19 – 04 och när man ser de tiderna får man ganska klart för sig att det innebär att man kommer att vända upp och ner på dygnet varje helg. När jag jobbade där fick jag tipset att jag skulle gå hem, sova till 12 och sen tvinga mig själv att vara uppe tills minst 18 för att sen vakna upp utvilad och återställd på måndag morgon. Det hände 1 gång av 20. Det brukade alltid sluta med att jag sov till på eftermiddagen och sen inte kunde somna för att kunna gå upp i normal tid på måndag morgon. Och så var det varje helg i ett år…

Vad brukar du göra för att ställa om dygnet?

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/dygnet-blev-upp-och-ner/
Twitter

Jag lär mig aldrig

Att jag aldrig lär mig.

Klockan är 22:45 och vi har kommit ca 45 minuter i vad som kallas thriller, men visar sig vara skräck. Det är mitt i natten i filmen, det snöar. En ensam säkerhetsvakt har sett en mystisk person ute i snöovädret. Istället för att låsa dörrarna går puckot ut för att se vem det är. Han har redan ropat på radion och frågat om det är hans kollega, inget svar.

Jag vet att det alltid blir såhär i denna typ av filmer. Karaktären hör ett ljud och istället för att gå åt motsatt håll börjar man leta varför det uppstått ett ljud.

Nu väntas en natt full av konstiga ljud i lägenheten.

Det dumma med dessa filmer är att man måste veta hur de slutar, jag kan inte sluta titta (undantaget är paranormal activity – det går inte). Lika bra att trycka på play igen så att vi får detta överstökat.

Hejdå sömn! Det var trevligt att få ha ditt sällskap.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/jag-lar-mig-aldrig/
Twitter

95% är trevliga och 5% är nitiska idioter

När man jobbar med service träffar man på olika typer av människor, snälla, ledsna, glada, otrevliga etc. De man vill komma ihåg är de snälla och glada personerna, men allt som oftast kommer man ihåg de där gångerna det inte gick så bra, eller det kanske gick bra till en början, men sen spårade det ur totalt. Jag tänkte berätta om en gång då det inte gick så bra som det kunde ha gjort. Vilket företag det var spelar egentligen ingen roll och namnen spelar heller ingen roll, men det är situationen som jag fortfarande kan vakna upp kallsvettig av.

Placerad bakom disken satt jag och hanterade passagerare och deras bagage. De regler som hade satts upp var väldigt strikta, antingen följdes de (då fick man åka med) eller så följdes de inte (ja, då fick man inte åka med).

Fram till mig kommer en äldre herre, vitt hår, små svarta kulor till ögon och ett humör som var allt annat än soligt.

Något bagage att checka in?

Bara handbagage.

Ok, om du bara ställer väskan på vågen så att jag får väga den. Väskan får inte överstiga ett visst antal kilo.

Jag vill inte ställa min väska på vågen.

Ok? Då kan jag inte checka in dig.

Du måste, det är ditt jobb.

Inte om du inte ställer väskan på vågen så att jag får väga den.

*Ställer väskan på vågen* – Är du nöjd?

Nja, väskan överskrider den tillåtna vikten med 8kg, den måste checkas in.

Jag vill inte checka in väskan.

Här kunde jag valt att bara låta det gå, men tyvärr så var det inte det som hände. Hade humöret varit lite soligare, det hade faktiskt räckt med ett ”hej” tillbaka då jag hälsade honom välkommen, då hade vi kunnat diskutera lösningar. Men så blev det inte.

Om väskan inte åker förbi mig på bandet med en bagagetagg på sig kommer du inte få ett boardingkort. Så enkelt är det. Du är välkommen att checka in hos någon av mina kollegor, men de följer samma regler som jag.

*Här kom vändningen – till det värre*

95% av folk som arbetar på flygplatser är snälla, trevliga och de bryr sig om sina passagerares känslor. Men 5%, de är nitiska j*vla idioter.

Då får jag gratulera, du har hamnat i en 5%-ar disk. Här följer vi reglerna. Checka in väskan nu.

Väskan kom upp på bagagebandet efter mycket plockande med en massa papper som inte skulle checkas in och åkte förbi mig med en bagagetagg. Boardingkortet levererades, gaten pekades ut och då hände det som inte skulle hända. Av någon anledning tappar mannen alla sina papper som nu flyger iväg på golvet framför min disk. Mannen kastar sig instinktivt efter alla papper och börjar samla ihop dem. Här gjorde jag det jag ångrar, än idag.

*Ställer mig på fotstödet så att jag blir lång och tittar ner på mannen som samlar papper*

Ursäkta… ursäkta!

Vad vill du?!

Trevlig resa!

Detta skulle jag inte gjort. Mannen gick iväg högröd i ansiktet och jag kommer ihåg att jag tänkte: detta var nog inte så bra.

Efter en kvart kommer mannen tillbaka, sur som en ättika och röd som en tomat.

Jag SKA ha ditt namn!

*Ger honom mitt förnamn*

Nej! Ditt efternamn också!

Det kan du inte få. Det finns bara en på detta företag som heter som jag heter.

Jag ska ha ditt efternamn!

Mannen kastar sig mot disken och sträcker sig efter den legitimation som hänger runt halsen.

Vad gör du? Du har fått mitt namn, efternamnet kommer du inte att få.

*Trycker in överfallslarmet*

Det som nu i efterhand visar sig vara 3 minuter, kändes som 30. En tomatröd man står och skriker i disken att han inte tror att jag heter det jag sagt till honom, utan att mitt namn är Tomas.

Efter 3 minuter kommer personal som tar mannen under armarna och fysiskt drar bort honom från disken. Samtidigt skriker mannen ”Tooomas! Vänta bara! Du ska få se!”.

Inte ett av mina stoltaste ögonblick, eller trevligaste. Men det som hände efter den dagen är det som får mig att vakna upp kallsvettig vissa nätter.

Några veckor senar ser jag samma man, fast på väldigt långt håll i terminalbyggnaden. Han direkta reaktion var att skrika ”Toooomaaas!” i hela hallen. Jag försvann och kom inte tillbaka förrän lite senare.

Den här mannen kommer fortfarande ihåg mig, trots att det gått flera år. Jag kan än idag undra vad som skulle ha hänt om han fick mitt efternamn? Det hade inte förvånat mig om han stod utanför min dörr då jag skulle gå till jobbet. Men han fick inte mitt efternamn, så han dök aldrig upp utanför dörren.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/95-ar-trevliga-och-5-ar-nitiska-idioter/
Twitter

Min SAS-familj

En gång i tiden när jag sökte jobb på Arlanda så fick jag svaret att min syn på service inte var densamma som företagets och jag fick en ”en chans till” att rätta till mitt svar.

Men mitt svar var detsamma som jag sagt tidigare: Service för mig är kontinuitet i hur kunden bemöts och hanteras. Du ska få samma service oavsett var i världen du checkar in, dvs. du ska redan innan du träffar agenten veta vad du kan förvänta dig.

Den gången fick jag ett ”Tack, men vi har valt att gå vidare med andra kandidater”. Jag tror att det var ganska tur för mig då jag fick en gedigen resa genom olika företag på flygplatsen.

2014 sökte jag igen och då gick det bättre. Jag hamnade hos SAS, för även de hade varit med om en resa. Det hade skett en helomvändning från när jag stötte på dem under 2006.

När jag gick grundutbildningen träffade jag på riktiga eldsjälar som var intresserade av hur det såg ut utanför bubblan, något som var helt otroligt för mig. Under mina år på flygplatsen där jag fått möjligheten att delta på olika utbildningar tystade man alltid ner kursdeltagare som ville dela med sig av erfarenheter från andra flygbolag än det man nu satt i skolbänken hos, så var det inte här. Det man ville här var att lära sig från andra och göra det bättre.

Och bättre var det. När jag kom ut på ”golvet” som godkänd elev fanns det en helt annan framtidstro än den jag hade hört rykten om. Kollegorna hjälpte till, ställde upp för varandra och fanns där. Det kändes tryggt att gå till jobbet, för man visste att det alltid fanns någon eller något att falla tillbaka på.

Det tog inte lång tid innan jag fick komma ut bland flygplanen och arbeta med folk som var experter på att hålla flera bollar i luften. Jag fick sitta med grymma människor i långlinjegruppen där man hanterade interkontinentala linjer (SKIFA). Här hände det saker – på riktigt. Jag fick även möjligheten att möta och skicka ankomster och avgångar, något som kunde kasta en mellan hopp och förtvivlan – men det var kul.

I gruppen för långlinjer var jag med om tre inställda avgångar under en vecka, men det var ingen fara, jag hade mina kollegor vid sidan.

Att vara en del av denna familj var ett privelegium. Tyvärr kan inte ett enda inlägg göra den rättvisa, det får bli en följetång.

En sak är säker – jag saknar den sammanhållning man har.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/min-sas-familj/
Twitter

Min bransch

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

Har länge funderat på den bransch jag kommer ifrån, den underbara och härliga branschen, den branschen som ger de som inte är insatta det de eftersöker, den branschen som är lite ostadig, den branschen som kan få dig att ligga vaken på natten av oro, men även längtan, den branschen som knyter samman världen med Sverige, min bransch – flygbranschen.

Hur börjar man? Hela släkten kommer från flygbranschen. Mormor var husmor på Bromma flygplats i direktionsmatsalen, morfar körde direktionsbilen, mamma och pappa träffades i den branschen, pappa och min andra mamma träffades där, min bror jobbar där nu och jag har jobbat där sen 2006 (även om jag nu tagit ett steg utanför dörren). Det finns på något sett en koppling.

2006 (Nordic Aero). Jag började på ett företag som hade framtidsvisioner. Man hade en stark produkt och man var stolt över det man producerade, både genom produkter och personal. Vi levererade en service i världsklass. Vi som inte jobbade för det statliga satt kanske och suktade över disken. Över deras personalförmåner, deras sammanhållning, deras snygga uniformer, deras varumärke. Ett år senare gick en kund i konkurs och jag valde att byta företag. Men jag trivdes.

2007 (Finnhandling). Jag kom till en liten familj som var konkurrenter till det stora statliga, man skulle kunna säga att de var ärkefiender. Släktmiddagarna var spännande, hela släkten arbetade ju på en sida och jag en annan – hur kunde jag göra något sådant, det underminerade liksom hela utsidan av släkten. Skämt åsido, det var ingen fara, men skämten och kommentarerna kunde stundvis gå ganska långt. Jag trivdes.

2008 (Menzies Aviation). Familjen blev en del av något annat och nytt. Den nya familjen kom från England och det var nytt spännande och man var intresserad av att skapa arbetstillfällen och effektivitet. Lite senare det året gick man samman med ett annat företag och stämningen blev ansträng, men ändå bra. Vi var en aktör att räkna med. Jag trivdes.

2008 (ICTS Sweden). Här arbetade jag med ett fantastiskt gäng. Människorna som håller de amerikanska flygbolagen säkra. Min uppgift var tillsammans med två underbara kollegor att hålla biljettkontoret öppet. Utöver det fick jag söka igenom flygplan och vara allmänt viktig – men det skriver vi om i ett annat inlägg.

2009 (Tre). Här tog jag ett uppehåll för att se vad som erbjöds utanför den bubbla flygplatsen hade byggt upp. Jag trivdes inte.

2010 (Qatar). Här fick jag en möjlighet som är få förunnat att arbeta tillsammans med otroliga människor för ett bolag med framtidsvisioner. Denna familj lärde mig otroligt mycket och vi löste väldigt många problem varje dag. Den här familjen hade koll på vad som hade hänt ända sedan den första flygningen från Arlanda hade gått. Jag tror att min pedantiska sida förstärktes otroligt här? Jag trivdes.

2012 (Menzies Aviation). Tillbaka till min engelska familj spenderade jag två år samtidigt som jag pluggade. Alltid kul, men branschen hade förändrats sen jag började 2006. Effektivitet var på agendan och vad man kunde göra för att effektivisera stod högt.

2014 (SAS – Yes det är vad jag kallar företaget, men det riktiga var då SGH; SAS Ground Handling). Jag anslöt till det företag släkten var färgade av. Jag kom till en familj som var härlig, positiv, kunnig och varm. Jag kom till en familj som hade genomgått stora förändringar som fortfarande kunde kännas av. Jag kom till en familj där man från början var skeptiskt inställd till vad jag kunde bidra med, men efter några uppdrag var man som den förlorade sonen, jag skulle aldrig lämnas igen. Jag trivdes som aldrig förr!

Jag saknar mina familjer. Jag hoppas att mina familjer får en chans att komma upp över ytan, att branschen ska förstå att det inte går att spara hur mycket som helst utan att tumma på service.

Om du köper en biljett inrikes eller utrikes för 300-500kr, vad förväntar du dig? Hur mycket går till de familjer som hjälper dig på marken tror du?

Nästa gång det är en försening eller blir problem, tänk på min familj då – det är min familj och de är där för att hjälpa dig.

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/nu-ar-jag-brand-i-branschen/
Twitter

Jag kommer att straffas för detta

Ibland får jag flashbacks av vissa saker som hänt i livet. Detta är en sådan som jag ibland tänker på och får lite kalla kårar av. – Vad skulle du ha gjort?

För några år sedan pendlade jag till och från Stockholm med regionaltåg. Sträckan var och är fortfarande väldigt populär bland pendlare (Stockholm-Uppsala) och det var väldigt mycket folk på tågen. Eftersom att järnvägarnas underhåll ser ut som det gör drabbades sträckan ofta av inställda eller försenade tåg, något som skapade en ansamlig av väldigt många otåliga och stressade resenärer på perrongen.

Efter att ha arbetat skulle jag hem till Uppsala och möttes av en folkhop på perrongen då tåget var sent. De som stod och väntade hade väntat ett bra tag och stämningen var upprörd. Då det tåg som skulle ta oss alla hem kom, började folk bete sig desperat för att få sittplats, det var nästan så att man ville öppna dörrarna till tåget innan det stannat för att kliva på och försäkra sig om en sittplats.

Det var då det hände. Jag vill säga att jag är en tolerant person med mycket tålamod. I ögonvrån ser jag hur en kvinna med sin schäferhund kommer i ganska hög fart på perrongen, hon höll en sån hög marsch att jag kunde se hur folk väjde undan och flyttade sig för henne då hon kom farande. Här tänkte jag: Nu räcker det! Jag ska inte flytta mig. Istället för att flytta mig positionerade jag armbågen lite utanför kroppen, ungefär som när man håller sig i midjan då man ska se bestämd ut.

Kvinnan gick rätt in i mig – utan att be om ursäkt löpte hon vidare genom folkmassan som nu hade vänt sig mot mig och såg ganska upprörda ut. Min första reaktion då planen lyckats var naturligtvis varför man såg så upprörd ut på mig? Det var ju inte jag som plöjt fram genom folkmassan som en ångvält…

Jag vände huvudet i kvinnans riktning som nu var en ganska bra bit ifrån mig. När jag fick se det jag såg ville jag sjunka genom marken.

Hängandes vid sidan om kvinnan var en halvt ihopvikt vit käpp, jag hade alltså valt ut helt fel person att visa hur man ska bete sig.

Kan än idag känna mig ångerfull att jag tog ut min vrede på en helt oskyldig person som inte hade förmågan att se. Därför är nu frågan hur det hela kommer att straffa sig?

RSS
Facebook
Google+
http://herrh.nu/jag-kommer-att-straffas-for-detta/
Twitter